Det är något särskilt med turneringar. Du kliver upp tidigt, solen har knappt gått upp, men väskan står redan packad vid dörren. Och det pirrar i magen. Inte som vardagsmatcher – det här är något annat.
Jag sitter i bilen nu, på väg. Lagkompisarna skickar memes i gruppchatten, men jag svarar inte. Jag zonar in. Tänker på första bytet, på känslan av golvet under skorna. På ljudet i hallen när det är fullsatt och bollen rullar över mittlinjen.
Klubban – min trygghet i kaoset
Av allt jag har med mig – extra strumpor, snabba mellanmål, hörlurar, tejprullar – så är det klubban jag kollar tre gånger. Det är den som följer med mig genom varje match, varje byte. Jag har bytt blad nyligen, det tog ett tag att vänja sig, men nu sitter det. Vi är redo.
Match efter match – och greppet får jobba
Turneringar sliter. Både på kroppen och på greppet. Jag har alltid med extra grepplinda. Svetten kommer snabbt när pulsen är hög (särskilt som innebandymålvakt), och om greppet glider så tappar jag känslan. Det får inte hända. Det är för många matcher, för lite vila, för viktigt.
Energi mellan matcherna
Det är ett konstigt lugn mellan matcherna. Vi ligger i klungor på hallgolvet, snackar innebandymålvaktströja, äter bars, scrollar mobilen. Men alla tänker på nästa match. På att komma rätt in i pressen. På att få till det där backskottet. På revansch från fjolårets miss.
Innebandy är mer än sport på turnering
Det här är mer än innebandy. Det är en hel värld. Sammanhållning. Utrustning som min nya innebandyklubba. Ritualer. Vi lånar tejp av varandra, snackar klubbor med motståndare, delar vattenflaskor som om vi vore syskon.
Och när sista matchen är spelad – oavsett vinst eller förlust – så kommer vi hem trötta men lyckliga. Slitna, men fyllda. Och nästa gång jag packar väskan, vet jag exakt vad som måste med. För allt hänger på det.…